justanewstory

Louis:.

Kvällen närmade oss och vi bestämde oss för att ta en sista promenad tillsammans innan vi gick och la oss. Det var rättså skönt väder och det hade precis börjat mörkna.

Vi gick som vanligt medans Zayn tände en cigarett. Han försökte sluta men man såg att det var jätte svårt för honom. Han röker inte lika mycket längre iallafall och det är ju en bra sak.

Niall tog och drog koftan runt sig och stoppade händerna i fickorna medans Harry gick och puttade lite busigt på Liam som bara blev mer irriterad för varje gång.

Jag skrattade till och vi örjade prata om den kommande turnén. Jag såg en mörk skugga lite längre bort. En siluett av en tjej som satt vid kanten i hamnen.

Harry kollade på mig och detsamma gjorde Liam. Jag började gå mot henne och killarna gick tillbaka mot huset.

- Heey

Hon vände sig sakta om efter att hon ryckt till lite av ljudet.

- Oh! It's you! sa hon medans hon snabbt tog armen på koftan och torkade bort tårarna. Jag satte mig på huk ungefär en meter ifrån henne.

- Why are you crying ? frågade jag oroligt. Jag är med i One direction och har många fans. Jag är en kändis, ja. Men det betyder inte att man slutar bry sig om andra människor. Kändis eller inte. Hon satt där ensam och jag fick en reflex av att gå fram och se så att allt var okej.

- Nothing you wanna know, svarade tjejen som hade håret hängande för ansiktet. Jag kände igen rösten.

- Well, I did ask so I will blame my self if it's not a good story, sa jag lite osäkert samtidigt som jag menade det på skoj.

Hon vände ansiktet mot mig och jag kände igen ansiktet lika väl som rösten. Det var Alice.

- I just found my sister here, she was bleeding and it was all my fault.

- Oh ...., jag satte mig lite närmare och kollade ledsamt. Jag fattade själv att det inte var hon som hade slagit henne.

- I just , never mind.

Jag kollade på henne i några sekunder och sedan kollade jag ut över horisonten.

- you know, this is one of my favorite places, I once got to meet a girl from the city Amsterdam, she was my first friend that was a girl, sa jag och hon kollade häpnat på mig.

- Me too! sa hon högt och rättade till sig. Hon vände sig mer mot mig och vi började prata om det. Vi hade känt samma tjej när vi var små. Rättså annorlunda!

Alice:.

Vi satt där och pratade. Konstigaste saken i världen. Att prata med Louis bara sådär. I början var det svårt att komma på något att säga. Jag var själv väldigt ledsen över min lilla syster och tänkte inte på något annat. Men, han började prata om den tjejen från Holland. Hon som bodde i huvudstaden Amsterdam. Samma tjej som jag kände. Då försvann allt. Han kändes som en av mina vaniga vänner. Okej, inte vanliga men nästan. När man kom tillbaka till verkligheten så insåg man att man hade suttit i två timmar och bara snackat med honom. Fram och tillbaka. Han berättade om när han var liten. Då han en gång klippte av en blomma i trädgården med en pappers sax, sa att det var den finaste blomman i trädgården och gav blomman till sin mamma. Sen hade hans pappa blivit rasande då han trodde att någon gått in och klippt av hans fina blommor. Louis mamma fick gömma blomman och nästa dag hade Louis försökt limma tillbaka blomman på stjälken.

Jag skrattade något hysteriskt till alla hans historier och jag kände hur jag aldrig ville att det skulle sluta. Fast mörkret gjorde att man knappt såg något och det var dags att gå hem. Louis satt nu precis intill mig och han hjälpte mig upp när det var dags att gå. Han kramade mig och jag såg på hans ansikte med ett riktigt stort leende. Han gav en lapp till mig. Något ihop knycklat men det gick att läsa. Han lämnade mig i mörkret bredvid den stängda fisk resturangen och jag kollade på pappret ännu en gång för att säkra min syn. Där stod ett telefon nummer!

Kvällen närmade oss och vi bestämde oss för att ta en sista promenad tillsammans innan vi gick och la oss. Det var rättså skönt väder och det hade precis börjat mörkna.

Vi gick som vanligt medans Zayn tände en cigarett. Han försökte sluta men man såg att det var jätte svårt för honom. Han röker inte lika mycket längre iallafall och det är ju en bra sak.

Niall tog och drog koftan runt sig och stoppade händerna i fickorna medans Harry gick och puttade lite busigt på Liam som bara blev mer irriterad för varje gång.

Jag skrattade till och vi örjade prata om den kommande turnén. Jag såg en mörk skugga lite längre bort. En siluett av en tjej som satt vid kanten i hamnen.

Harry kollade på mig och detsamma gjorde Liam. Jag började gå mot henne och killarna gick tillbaka mot huset.

- Heey

Hon vände sig sakta om efter att hon ryckt till lite av ljudet.

- Oh! It's you! sa hon medans hon snabbt tog armen på koftan och torkade bort tårarna. Jag satte mig på huk ungefär en meter ifrån henne.

- Why are you crying ? frågade jag oroligt. Jag är med i One direction och har många fans. Jag är en kändis, ja. Men det betyder inte att man slutar bry sig om andra människor. Kändis eller inte. Hon satt där ensam och jag fick en reflex av att gå fram och se så att allt var okej.

- Nothing you wanna know, svarade tjejen som hade håret hängande för ansiktet. Jag kände igen rösten.

- Well, I did ask so I will blame my self if it's not a good story, sa jag lite osäkert samtidigt som jag menade det på skoj.

Hon vände ansiktet mot mig och jag kände igen ansiktet lika väl som rösten. Det var Alice.

- I just found my sister here, she was bleeding and it was all my fault.

- Oh ...., jag satte mig lite närmare och kollade ledsamt. Jag fattade själv att det inte var hon som hade slagit henne.

- I just , never mind.

Jag kollade på henne i några sekunder och sedan kollade jag ut över horisonten.

- you know, this is one of my favorite places, I once got to meet a girl from the city Amsterdam, she was my first friend that was a girl, sa jag och hon kollade häpnat på mig.

- Me too! sa hon högt och rättade till sig. Hon vände sig mer mot mig och vi började prata om det. Vi hade känt samma tjej när vi var små. Rättså annorlunda!

Vi satt där och pratade. Konstigaste saken i världen. Att prata med Louis bara sådär. I början var det svårt att komma på något att säga. Jag var själv väldigt ledsen över min lilla syster och tänkte inte på något annat. Men, han började prata om den tjejen från Holland. Hon som bodde i huvudstaden Amsterdam. Samma tjej som jag kände. Då försvann allt. Han kändes som en av mina vaniga vänner. Okej, inte vanliga men nästan. När man kom tillbaka till verkligheten så insåg man att man hade suttit i två timmar och bara snackat med honom. Fram och tillbaka. Han berättade om när han var liten. Då han en gång klippte av en blomma i trädgården med en pappers sax, sa att det var den finaste blomman i trädgården och gav blomman till sin mamma. Sen hade hans pappa blivit rasande då han trodde att någon gått in och klippt av hans fina blommor. Louis mamma fick gömma blomman och nästa dag hade Louis försökt limma tillbaka blomman på stjälken.

Jag skrattade något hysteriskt till alla hans historier och jag kände hur jag aldrig ville att det skulle sluta. Fast mörkret gjorde att man knappt såg något och det var dags att gå hem. Louis satt nu precis intill mig och han hjälpte mig upp när det var dags att gå. Han kramade mig och jag såg på hans ansikte med ett riktigt stort leende. Han gav en lapp till mig. Något ihop knycklat men det gick att läsa. Han lämnade mig i mörkret bredvid den stängda fisk resturangen och jag kollade på pappret ännu en gång för att säkra min syn. Där stod ett telefon nummer!